I april 2025 fick Roger Sundberg höra att han har obotlig cancer som nu spridit sig till fem ställen i kroppen. Han fick genast bromsmediciner och den palliativa vården inleddes. I det här skedet skrev Roger en lista med saker han ännu vill göra innan han dör. Högst upp var att få åka till Israel, och på andra plats att flytta tillbaka till Hangö.
Roger Sundberg, 53, har varit sjöman ända sen 17 års ålder. Han har åkt världen runt och besökt allt från Kambodja till Karibien, och förutom resorna som sjöman har han åkt på 40-50 resor, både ensam och tillsammans med kompisar.
Roger har också jobbat som säkerhetsvakt och som massör, och han är nästan färdigutbildad sjukskötare. Hans intressen centrerar kring historia och världspolitik, och han älskar att surfa på nätet och forska i historiska händelser så som första och andra världskriget. Teven slängde han ut år 2005.
För två år sedan spenderade Roger en tid i Ukraina, och det han såg där påverkade honom mycket. Samma år dog hans mamma, och det blev en tung tid då de hade stått varandra mycket nära.
– Då hade jag redan varit intresserad av trossaker i 5-6 år och jag experimenterade med bl.a buddhism. Till exempel började och slutade jag dagen med en blandning av meditation och kristna böner.
Men den här julen, den första julen utan mamma, förändrades allt. Han bestämde sig för att gå till julkyrkan med sina vänner. Den kvällen tog han också beslutet att följa Jesus.
– Det var i Mikael Agricolakyrkan jag blev kristen. Efter julkyrkan blev jag bjuden till en Alphagrupp, och senare gick jag ännu en kurs för att bli hjälpledare, minns Roger.
– Med tanke på min nuvarande situation med cancern har tron gjort att allt blir mycket lättare. De flesta som får veta att de har obotlig cancer funderar säkert någon gång på självmord, det är inget att skämmas över, det har jag också gjort, säger Roger.
Sedan blir han lite betänksam.
– Eller, får man säga så? Är det för mörkt?
Roger konstaterar att tack vare den kristna tron är det alternativet ändå uteslutet för hans del. Ännu finns det liv.
– För tillfället mår jag bra, men som sagt så varierar det från dag till dag, allt från att jag har roligt med mina kompisar till att jag vill slippa bort från det här lidandet helt och hållet.
Drömresan till Israel
Israel har alltid funnits på Rogers to do list, men det hade bara inte blivit av. Den här resan var också den första där han inte bidrog med en cent till resekassan själv.
– Jag hade skrivit på nätet om cancern och att jag ville åka till Israel som en sista önskan, och plötsligt började människor samla in pengar för att göra resan möjlig, berättar Roger förundrat.
Det var ett par nära vänner som höll i trådarna för insamlingen och arrangerade allt med resan. Roger berättar att han fick titta på listan med namn som bidragit till insamlingen.
– Det var så många namn, och mest okända!
Roger känner sig tacksam.
– Jag har aldrig varit med om en sådan resa förut. Israel är ett litet land, men fullt med fina kyrkor och sevärdheter. Och Israel har en sån rik historia. Jag har alltid varit fascinerad av landet.
Varför just Israel? Roger säger att i och med att han kom till tro blev hans längtan till Israel ännu starkare. Han ville se var Jesus själv vandrat, eller “dallat på”, och allt blev mycket intressantare när han blev kristen.
– Gamla stan och Jerusalem överlag gjorde störst intryck på mig. Det var också speciellt att vara i Tel Aviv och njuta av ett avslappnat men aktivt strandliv med mina kompisar. Att se Gaza bara en bit bort var en stor kontrast.
Under resan spelade medicinerna en stor roll för hur Roger mådde. De stod för upp till 60% av krafterna, resten var han själv.
Han visar ett kompendium med bilder från resan som en av kompisarna sammanställt. Det är semesterbilder och vyer varvat med viktiga iakttagelser från resan.
– Som du ser på bilden där jag kommer ut ur tunneln var jag genomvåt av svett medan de andra var helt oberörda.
När jag frågar om tidpunkten för resan minns han inte exakt när det var – om det var i somras eller i höstas. Det måste han fråga en kompis om. Cytostaterna har gjort sitt med minnet.
Längtan till Hangö
Roger får vård var tredje vecka, men de senaste veckorna har han haft problem med en stockad venport som krånglat till det.
Han säger att det nästan känns som ett heltidsarbete då han hela tiden måste in till sjukhuset på röntgen, blodprov och andra undersökningar. Men i själva verket är arbete något han fått lägga bakom sig, och för en tid sedan fick han hjälp med att ansöka om sjukpension.
– Då tänkte jag att jag kanske ändå får möjlighet att flytta tillbaka till min hemstad igen, säger Roger.
Men det är inte så enkelt, för just nu bor han bara någon kilometer från den vårdande enheten i Helsingfors. Att bo i Hangö skulle innebära många timmars resande i FPA-taxi, fram och tillbaka – ibland flera dagar i veckan. Det skulle bli väldigt tungt. Så just nu är det inte så troligt, även om det är i Hangö som barndomsvännerna och barndomshemmet finns.
– Jag var dessutom studerande då jag fick cancerdiagnosen, vilket lett till att jag måste leva på existensminimum tills sjukpensionen kommer någon gång på våren. Fattidom är otroligt tungt, men till all tur har jag fått lite hjälp härifrån och därifrån.
Roger fortsätter ändå att längta efter Hangös långa stränder och hoppas att det en dag ska bli verklighet.
– Jag har ändå många bra kompisar här i Helsingfors som jag kan diskutera med när livet känns svårt. Det känns bra.
– Nog är man ju fundersam på vad som kommer efter döden. Men den största trösten jag har just nu är att jag är kristen.
Efter att artikeln skrevs fick Roger glädjebudet att cancern reagerat positivt på behandlingarna och minskat i storlek – och man tar nu tre månaders paus från vården. Vi tackar Gud och fortsätter be om fullständigt helande för Roger!
Artikeln publicerades i Andreasbladet 1-2026. Text och bild: Sabina Söderlund-Myllyharju.
